Jag har – fågelvägen –10 km till havet och 15 till närmaste insjö

Skånsk söderslättlera är mitt vatten, bondgårdar min skärgård.

Under sådana förhållanden är det förbaskat svårt att vara fritidsskeppare. Men jag har löst problemet på mitt eget lilla sätt. I Skurup vid Romeleåsens södra sluttning seglar mitt gamla skepp – på bokhyllan. Romeleåsen ligger i södra Skåne – så långt man nästan kan komma söderut i Sverige.

Kärleken till havet kan hållas vid liv på många sätt. Det här är faktiskt inte så dyrt – och så blir man inte sjösjuk eller riskerar drunkningsdöden i isande kallt vatten.

Jag bygger modellskepp – och det är ett riktigt fritidsbåtsnöje.

Drömmen om stänk av bräckt vatten, att spotta i lovart och höra seglen fladdra med vinden akter om tvärs har funnits sedan barnsben. Bor man då mitt ute på den ljuvliga skånska myllan – gegga kallar barnen den för – krävs radikala grepp för att få ta en rörtörn.

Det började med upptäckten av en billig plastbyggsats av regalskeppet Wasa på ett varuhus. "Aha, något för lillpojken…"

Drygt 20 kronor fattigare och knappt en timme efteråt kunde jag konstatera att det i n t e var något för lillgrabben, 3 år, att bygga.

Då beslöt jag att smälla ihop den själv till honom att leka med.

Det tog 300 timmar – och nu står den i monter. Omöjlig att nå för barnahänder.

När jag synade plastbyggsatsen närmare fann jag att delarna var otroligt detaljrika. Under relingen fann jag – med hjälp av en lupp, tio gångers förstoring – något som liknade djävulshuvuden.

Senare kunde jag konstatera på Wasavarvet att de små prickarna i verkligheten var trädskulpturer 10 cm i diameter och 20 cm djupa och föreställde demonhuvuden. Modellen var 135 gånger mindre!

Då greps jag av fanatism. Modellen byggdes samman – vilket inte var så svårt. Sedan inhandlades färg och penslar. De finaste som fanns i marknaden. På biblioteket lånade jag Björn Landströms bok "Seglande skepp" i vilken en rekonstruktion av Wasa finns.

I 100 timmars tid målade jag skeppet – och, kors, vilket jobb det var att pricka in äpplena i riksvapnet på akterspegeln. Att ta sig fram med marknadens finaste pensel under en lupp som förstorar tio gånger är som ett måla med en diskborste.

Men vad är ett skrov utan rigg?! I en hobbyaffär inköpte jag de finaste block som fanns – mindre ä svavelsatsen på en tändsticka.

Mina verktyg: Nålpåträdare (vilken hääärlig uppfinning!), fina pincetter och en sax som en kirurg skulle kunna ha använt.

Seglen gjorde jag av de finaste klänningsfoder som färgades i te, rigg av sytråd.
Att hantera sytråden var ungefär lika lätt som att slå knopar med
sk spunnen wire – ett rep av spunnen stålwire och hampa.

Då märkte jag vilken egenskap som är viktigast vid modellbygge; nämligen tålamod. Under tiden hade jag givetvis sökt efter lämpliga handledningar för modellbåtsbyggare. Det var dåligt med den saken. För att begripa dem bör man (minst) ha varit sjöman på seglande skepp. Barduner hit och barduner dit – va fasen är en bardun…!!!
Jag följde alltså Björn Landströms rekonstruktion och försökte sedan själv fundera
varför det såg ut på det viset.

Det sättet gick också. Wasa seglar igen, modellen är en tämligen trogen rekonstruktion av hur Wasa i själva verket såg ut… I riggen löper över 130 meter sytråd mellan 180 små block. Färgsättningen är kanske i fantasifullaste laget,

(Plastbyggsatsen är amerikansk. Själva prototypen – gjutformen – lär ha kostat över en miljon kronor i tillverkning.)

Någon kanske undrar vad jag tog den tiden ifrån. Svaret är enkelt: TV:n. Det är många gånger roligare att bygga fartyg bland stojande ungar än att reta sig på dåliga TV-program. Dom bra såg jag förstås…